Herregud så längesen det var jag skrev här! Det är fullt upp med att vara sjukskriven och jag tror att jag gillar hemmafru livet, lite lite grann!
Ett tag så trodde jag på fullaste allvar att kirurgen jävlades och kopplat mig fel. Jag kunde minsann äta mer än 2 köttbullar utan att bli mätt, jag dumpar inte, jag går inte ner hutlöst mycket i vikt och jag mår hur bra som helst. OCH jag kan äta en måltid utan att må pyton på mindre än rekomenderade 20 minuter. Så jag ringde dietisten i Mora och la fram förslaget att kirurgen kanske var på spexhumör den dagen jag låg där som Jesus på korset?
Hon trodde inte det. Utan att man kan aldrig garantera att den nya magsäcken är prick 2 dl utan min kanske var lite större vilket gjorde att jag inte blev mätt på 2 köttbullar. Och att jag går ner enligt dsk trappstegsmetoden, lite i taget (eller i mitt fall, mikroskopiskt i taget). Tålamod skulle jag ha, det är lika lätt att säga till mig att jag ska ha tålamod som det är att tala om för elefanten i porslinsaffären att han inte ska ha sönder nåt.
Det rimmar lika illa. Jag är ivrig av min natur, allt skulle helst ha blivit gjort igår.
Men så har jag kommit till insikt att jag lite grann lyssnat på andra som blir såå mätta, som inte är hungriga alllls och som man ser 6 mån efter op och de är skitsmala, de har ju oxå varit nyopererade...
Så jag inser nu att jag har nog skött mig för bra, ätit rätt, inte för mycket, promenerat en massa, rört på mig utöver det och inte haft en anledning att dumpa.
Igår åt jag tills det tog stopp, jag kunde inte få ner en bit till och då hade jag kanske fått i mig 3 dl.
Sen provåt jag lite hamburgerbröd och trodde jag skulle spy, vitt bröd var INTE bra.
Sedan den 23/1 har jagg tappat 19,2 kg och sedan förra veckan 3,8 så varför klaga...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar