När jag var 18 år så blev jag och Mattias tillsammans, en kick för självförtroendet, jag dög! Han har aldrig sagt något om min vikt utan älskat mig för den jag är vilket är så stort att det är svårt att greppa.
När vi flyttade ihop så kunde jag ju härja fritt när det kom till kosten. Pronto Pizzeria låg när till hands, jag var nog deras första kund vissa dagar. Sen kunde jag gömma kartongen och ingen var anklagande om det för jag hade lärt mig alla knep som en alkis som gömmer flaskor.
Ibland kunde vi köpa hem eller baka fikabröd och vips! så var allt slut, och jäklar vad besök jag måste ha haft när Mattias var på jobbet för det var det enklaste att skylla på...
En vända med Herbalife gjorde att jag tappade rätt mycket i vikt men snart låg jag på plus på vågen igen och igen..
Det finns så mycket man vill göra som tonåring/nyvuxen som kändes jobbigt. Att bada med andra, sitta på golvet (helst när man fått barn så är det liksom ett måste enligt många att allt ska ske på golvet), ha snygga kläder, åka gocart osv. Gocart och jogga är två drömmar jag har som jag hoppas förverkligas när jag blir mindre. Ett annat är att sitta på huk. Att gå i skogen är förhoppningsvis nåt jag fortfarande kommer att hata. Mitt självförtroende har sviktat många gånger. Om jag och Mattias går på stan och vi ser nån vi känner igen så byter jag gärna sida med honom så han syns först. Jag kollar mig aldrig i speglar om jag inte sminkar mig. Tittar aldrig ut genom fönster om det är mörkt ute (man ser bara sig själv) eller i skyltfönster. Känner mig hämmad av att göra saker jag inte kan.
Viktväktarna, dietister, Cambridge och gud vet vad jag pysslat med för att få en stunds lugn i sinnet.
Minns när Abbe var 5 veckor, av misstag hade vi åkt till mormor och mamsen befann sig där. Man känner sig nog rätt stor och klumpig ändå som nybliven mamma men att vara överviktig och nyförlöst är ingen dans på rosor, det heller. Min kära mor granskade mig uppifrån och ner och sa:
-Jag har lite kläder med mig som jag vuxit ur men du borde då verkligen kunna ha dem!
Uppfostrad som jag är (märkligt egentligen men det hör väl ihop med taskig självkänsla) så tackade jag för kläderna...
När jag väntade Abbe var jag rätt duktig skötte kosten och motionerandet rätt bra, med Erik så fick jag lite "cravings" och då helst på
Ett meal till mellis? Inga problem! Idag undviker jag helst detta ställe, fick helt enkelt nog. Och det visade sig såklart på vågen. Dagen innan han föddes så var min vikt 149,5 kg...Brukar till mitt försvar tänka att han vägde ju 5,5 kg och så lite fostervatten, moderkaka och grejer på det så tillsammans borde det ju väga en sisådär 75 kg...
Gjort två rejäla vändor med Cambridge, ren kur i 16 veckor och det utan större problem, bara med en järnvilja. När vågen står på -33 kg är det ju helt underbart, och vad mycket energi man får! Tänk att smala människor kan klaga på att vissa saker är så jobbiga och de är så trötta? Why? Ni drar inte runt på +50 kg, vad är så jobbigt?
Men självklart måste man få gnälla även som smalis och det är självklart att man kan uppleva saker som jobbigt och tungt trots att man inte har fler kilon än man behöver, det fattar jag med.
Det är ju inte bara före och under graviditet som det är bra att vara normalviktig och vig. När Nora kom så åkte jag och Veronica med våra flickor till Öppna Förskolan, där skulle man minsann sitta i ring. Det går ju bra så länge de är små, en gång kommer jag ner men när jag väl kommit ner så sitter jag helst kvar ett tag när jag äntligen är på plats...Sen blir Nora större och springer omkring och det ska sittas i denna jävla ring och sjungas. Och hon typ intresserar sig mer för fikavagnen är sjungandet (mor sin upp i dan!) så måste man då resa på röven för att ta henne därifrån, vilket är inihelvete jobbigt. Om och om igen. Så jag skyllde på att mina leder är så stela det är därför jag är vig som ett betongfundament. Mycket osanning ligger det i det...Jag har inte kassa leder jämt, jag är bara fet! Det "konstiga" är att jag alltid varit aktiv ändå. Aldrig legat på latsidan och är ständigt rastlös.
Sen är det ju mycket som vore bra om man kunde vara smidigare:
- klä på litet barn,
- leta i lågt sittande köksskåp,
- kliva upp på stolar (jag misstänker starkt att jag kan stå på en stol utan att få svindel men jag skyller på det),
- komma i och ur skoterkälke
- åka skoter
- bada och åka vattenrutchbana (samma sak med stolen, jag tror att jag skulle tycka det var roligt),
- sitta på en normal stol utan att vara livrädd för att den ska gå sönder, utemöbler likaså (jävla plaststolar som slagit igenom så stort, de är så lätta att sitta sönder så man sitter men spänner låren för att hålla emot)
- knyta skorna
- ha vilka kläder som helst, utan tänka mer på om man kommer i dem än hur de ser ut
- gunga med barnen
- åka slalom (ok, där kommer min hysteriska höjdrädsla in i bilden)
- sitta på en brygga och dingla med benen
- åka vilka karuseller som helst
- slippa känna magen dra mot ratten i bilen
- kunna duscha på morgonen
- åka gocart
- ta upp saker från golvet utan att drabbas av en mikroångest inför det..
- Paddla kanot
Ett par månader efter att jag fött Nora så var jag på fest. Där träffade jag en tjej jag knappt kände igen. Det såg lite ut som "hon Fia från Gylle" men det kunde det ju inte vara för hon var ju mycket större..
Men det var Fia, som gjort en Gastric By Pass. Jag pumpade stackars människan på info om hur det går till, hur man mår, hur man lever efteråt, om hon kan dricka vatten, vad hon inte kunde äta osv.
Då jag var nöjd med svaren (hon mådde jättebra) så bestämde jag mig att jag åtminstonde borde skaffa en remiss så fick tiden utvisa hur jag skulle göra, remissen fick jag i augusti-2009.
Sen dröjde brev på brev om hur mycket försenade Skönvikt var med sin kö. Det skulle dröja längre och längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar