Bakgrund till den jag är idag...

Hur blev det så här då? Att se ut som en zeppelinare var väl kanske inte min dröm när jag var liten... Eller jo, jag minns en gång när jag kanske var 7 år och lekte med Nina. Vi hade nog läst och blivit inspirerad av "Flickan med svavelstickorna" i stället för att vara den utmärgade lilla flicka jag skulle leka så beskrev jag mig själv som groteskt fet men min "räddare" skulle se den fina flicka jag faktisk var bakom detta och ta mig till räddning. Märklig inställning som 7 åring...

Jag blev nog rätt knubbig i tidig ålder, "du är sååå söt och gooo" sa de flesta som träffade mig. Och jag tyckte det var jätteroligt, söt=fin, go=glá. Klart man vill va fin och glad!
Det vill man inte när man kommer upp i tonåren. Men jag var visst fortfarande både söt o glá..
På dagis så vägrade jag bada i poolen som dagisfröken Rolf hade offrat sina lungor för att blåsa upp till oss barn. Att inför alla visa mig i baddräkt fanns inte på kartan och då var jag 5 år. Jag fick en röd plyschoverall som farmor sytt åt mig, och jag hatade den. Om jag hade ätit ett äpple samtidigt som jag hade den röda plyschoverallen på mig så hade nån definitivt tagit mig för julegris.

Inte gjorde det saken lättare av att jag hade en mamma som tog ut sina tillkortakommande när det kom till vikten på mig. Många är de gånger som jag hört att hon sagt när hon pratat med vänninor (jag kunde stå brevid):
- Ja, inte ser hon då ut som en fotomodell inte!
Nä, för jag var typ 8-9 år och då ska man inte se ut som en modell. Man ska vara som man är, man ska kunna springa naken eller med baddräkt och njuta av livet och inte tänka på att hålla in magen, för tusan!
Min mamma lärde mig också att man bara skulle sova med en kudde, för hade man två så var man tvungen att böja på nacken när man sov och då fick man lättare dubbelhaka. Japp, jag sov i många år med en kudde under huvudet, varför sa hon inte att alla skräpmat var nog mer den bidragande orsaken till den alltmer hängande hakan än kudden??


När jag var 10 år så bantade jag för första gången i mitt liv, det skulle många fler gånger under livet. I mormors Hemmets veckotidning hade jag läst om "äpple och ris-dieten" höll man den skulle man gå ner huuur mycket som helst.
Och jag åt äpplen. Och jag åt ris. Så det sprutade ur öronen på mig. Jag hade med mig en burk med ris vart jag än befann mig. Och ingen sa något.
Om mitt barn skulle börja med detta i så unga år så skulle det ringa så många varningsklockor i mitt huvud att jag trott jag fått tinnitus.


Hur ser detta barn på sig själv? Vad har barnet för uppfattning? Självkänsla? Vad har  vi vuxna gjort för att barnet börjar med diet? Vad kan vi göra för att hjälpa till?


Så här fortsatte det. När jag var 12 år så började jag på Viktväktarna. Jag var så ung så jag behövde målsmans underskrift vilket jag fick. Min kära mor vägrade följa med in på mötet då hon trodde att man fick väga sig på en scen, alla som tittade på applåderade eller buade beroende på hur resultatet vart.
Många år senare såg jag Lasse Åbergs "Hälsoresan" exakt det scenariot finns med i filmen.
Så hon satt ute på en bänk och rökte när jag var på mötet. Konstiga recept jag fick med  hem för jag ökade i vikt och hon gick ner. Änt dä könstut?


Min pappa stod mer för de normala kostvanorna i vår familj. Synd nog så jobbade han borta under större delen av min uppväxt. Vilket gjorde att jag och mamma hade gott om tid att ägna åt det som var lite "hemligt" och gott...
Vi gick till Maximgrillen, beställde burgare med extra ost. Gick hem, tryckte i oss och gömde skräpet längst ner i soppåsen. Ett återkommande inslag i vardagen.


Och så här höll det på.


Jag har aldrig blivit mobbad för min vikt men barn/ungdomar har kommenterat vilket har gjort att jag har blev mer tillbaka dragen och rädd. Rädd för att någon skulle säga nåt opassande och jag inte var beredd på det men mest rädd för att andra skulle höra, kanske rent av människor jag tyckte om och skulle säga nåt elakt de med?
Men vissa ord har etsat sig fast i min hjärna. Jag skulle nog än idag kunna namnge de som sagt nåt dumt (oavsett om det var meningen eller bara en klumpig kommentar) från det att jag var liten. Om det är ett bra minne eller bara sånt som sårat mig så mycket så det sitter fast i mitt eget USB-minne ska jag låta vara osagt...