Jag längtar tills jag får ett normalt huvud.
onsdag 21 december 2011
Längtar till att få ett normalt huvud.
Det är så konstigt med större människor, de har så små huvudet! Allt är stort på kroppen utom skallen.
Jag längtar tills jag får ett normalt huvud.
Jag längtar tills jag får ett normalt huvud.
fredag 9 december 2011
Fick ett samtal idag....
Jag har ju ringt till kirurgen och tjatat lite. Vill ju få komma. Enligt KBT människan så skulle op vara klart innan jul. Då måste de jobba på lite tänkte jag och ringde. Men nejdå, nångång i januari.
Men så idag ringde det en kvinna på mobilen när jag var på jobbet:
- Marie.
-Hej! Jag heter Kajsa Kavat (minns inte alls) och är ssk på Mora lasarett.
-Ok...(jag var ju på jobbet och tänkte mig nog att hon ringde om en patient och inte att jag höll i min egen mobil och inte jobbets...)
- Jag undrar om det är ok att du opererar dig hos oss i Mora?
- Njaha?
-Ja, vi har gjort dessa operationer flera gånger. Försökte den stackars ssk övertyga mig.
-Ja, det var ju inte så jag menade men visst Mora är fint på vintern (hör jag mig själv säga...)
Så nu ska jag träffa Rebecka som är kirurg på Mora Lasarett den 9 januari och sen ska jag få träffa dietisten vid besöket.
Tydligen så har Mora fått ta över en del av Faluns patienter för deras väntelista är lång.
Känns otroligt bra!
Är ledig hela jul/nyår och nu så längtar jag tills det blir januari!!!!
Ser fint ut va?
Men så idag ringde det en kvinna på mobilen när jag var på jobbet:
- Marie.
-Hej! Jag heter Kajsa Kavat (minns inte alls) och är ssk på Mora lasarett.
-Ok...(jag var ju på jobbet och tänkte mig nog att hon ringde om en patient och inte att jag höll i min egen mobil och inte jobbets...)
- Jag undrar om det är ok att du opererar dig hos oss i Mora?
- Njaha?
-Ja, vi har gjort dessa operationer flera gånger. Försökte den stackars ssk övertyga mig.
-Ja, det var ju inte så jag menade men visst Mora är fint på vintern (hör jag mig själv säga...)
Så nu ska jag träffa Rebecka som är kirurg på Mora Lasarett den 9 januari och sen ska jag få träffa dietisten vid besöket.
Tydligen så har Mora fått ta över en del av Faluns patienter för deras väntelista är lång.
Känns otroligt bra!
Är ledig hela jul/nyår och nu så längtar jag tills det blir januari!!!!
Ser fint ut va?
söndag 4 december 2011
Skönvikt!
Jag och familjen var ner till Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm i våras. När jag satt på toaletten (an alla ställen) så ringde telefonen, det var från Skönvikt! Som hade en återbudstid till mig måndagen därpå!
Jag fick då träffa dr Göran. Vi pratade lite och sen fick jag ställa mig på vågen. Brukar känna mig rätt nervös inför sånt men denna gång blev jag besviken. Det kändes konstigt att kliva upp där och tro att den ska visa på mer än den gjorde... Han tog blodtrycket (som var högt, men det är det alltid när jag är nervös) och en massa andra tester. Han tyckte att operation skulle lösa en del av mina problem och att jag skulle få gå till en KBT-terapeut och på information om operation.
Mattias följde med mig och det är jag jätteglad för. Han var rätt skeptisk till operation. Rädd efter den akuta operationen som blev efter Nora. Försökte förklara för honom att detta är en planerad operation vilket den andra inte var. Då hängde tarmarna utanpå kroppen och sån otur ska man väl inte ha en gång till. Dessutom så ska de inte vara i de regionerna heller.
Han blev jättepositiv efter träffen!
I juni 2011 fick jag komma till Magnus, en trevlig man med Alexander Bard skägg. Han ritade på tavlan och jag fick prata om vad jag pysslat med tidigare. Det slog mig när han ritade att jag på fullaste allvar gått 2 gånger ´a 16 veckor på ren kur med Cambridge för att få uppleva ett par veckor av mindre mage och bättre självförtroende och endast stått ut enstaka veckor med LCHF/GI där jag fick äta mycket av smarriga saker och må bra under tiden.
Men problemet var ju att det inte gick lika fort! Läxan blev att skriva upp hur många kalorier jag åt, en matdagbok. Jäklar vad jag räknade och vägde allt.
När jag kom tillbaka i slutet av augusti så lyfte han på hatten och ansåg att jag var absolut en bra kandidat för att få en operation!
En remiss till Sömnlab i Avesta fick jag oxå. Den var jag på i mitten av september. Fick sova och sedan slaget i ansiktet att jag hade 69 andningsuppehåll, i minuten!
Att jag var/är trött råder det inte några som helst tvivel om. Bra att få det svart på vitt. Nu skulle jag bli piggare med min snarkofag (fast det heter CPAP-maskin)
Så här fridfullt ser det kanske inte ut när jag sover. Utan mer såhär:
Denna makapär skulle bli min nya kompis. Första natten sov jag inge vidare. Efter andra natten så kändes det som att hela huvudet var fyllt av luft. Men nu såhär många nätter senare så är den riktigt bra, kan inte säga att jag är piggare men Mattias är det så den fyller väl sin funktion ändå.Det har hänt att jag trott det var morgon och tagit av mig snarkofagen men då har det varit mitt i natten och jag sovit många timmar utan. Det känns. Min lilla gomspene baki gomsvalget (uvula) svullnar och lägger sig mot ena halsmandeln, det är inte skönt. Den ser normalt inte ut som en gomspene utan mer som ett hundben (Verras beskrivning) och då när jag sovit utan så lägger den sig som en lock i svalget.
Jag fick då träffa dr Göran. Vi pratade lite och sen fick jag ställa mig på vågen. Brukar känna mig rätt nervös inför sånt men denna gång blev jag besviken. Det kändes konstigt att kliva upp där och tro att den ska visa på mer än den gjorde... Han tog blodtrycket (som var högt, men det är det alltid när jag är nervös) och en massa andra tester. Han tyckte att operation skulle lösa en del av mina problem och att jag skulle få gå till en KBT-terapeut och på information om operation.
Mattias följde med mig och det är jag jätteglad för. Han var rätt skeptisk till operation. Rädd efter den akuta operationen som blev efter Nora. Försökte förklara för honom att detta är en planerad operation vilket den andra inte var. Då hängde tarmarna utanpå kroppen och sån otur ska man väl inte ha en gång till. Dessutom så ska de inte vara i de regionerna heller.
Han blev jättepositiv efter träffen!
I juni 2011 fick jag komma till Magnus, en trevlig man med Alexander Bard skägg. Han ritade på tavlan och jag fick prata om vad jag pysslat med tidigare. Det slog mig när han ritade att jag på fullaste allvar gått 2 gånger ´a 16 veckor på ren kur med Cambridge för att få uppleva ett par veckor av mindre mage och bättre självförtroende och endast stått ut enstaka veckor med LCHF/GI där jag fick äta mycket av smarriga saker och må bra under tiden.
Men problemet var ju att det inte gick lika fort! Läxan blev att skriva upp hur många kalorier jag åt, en matdagbok. Jäklar vad jag räknade och vägde allt.
När jag kom tillbaka i slutet av augusti så lyfte han på hatten och ansåg att jag var absolut en bra kandidat för att få en operation!
En remiss till Sömnlab i Avesta fick jag oxå. Den var jag på i mitten av september. Fick sova och sedan slaget i ansiktet att jag hade 69 andningsuppehåll, i minuten!
Att jag var/är trött råder det inte några som helst tvivel om. Bra att få det svart på vitt. Nu skulle jag bli piggare med min snarkofag (fast det heter CPAP-maskin)
Så här fridfullt ser det kanske inte ut när jag sover. Utan mer såhär:
Denna makapär skulle bli min nya kompis. Första natten sov jag inge vidare. Efter andra natten så kändes det som att hela huvudet var fyllt av luft. Men nu såhär många nätter senare så är den riktigt bra, kan inte säga att jag är piggare men Mattias är det så den fyller väl sin funktion ändå.Det har hänt att jag trott det var morgon och tagit av mig snarkofagen men då har det varit mitt i natten och jag sovit många timmar utan. Det känns. Min lilla gomspene baki gomsvalget (uvula) svullnar och lägger sig mot ena halsmandeln, det är inte skönt. Den ser normalt inte ut som en gomspene utan mer som ett hundben (Verras beskrivning) och då när jag sovit utan så lägger den sig som en lock i svalget.
Bakgrunden till den jag är del II
Så kom då tonåren med allt vad det innebär. Vikten fortsatte att öka, mest för att jag tröståt, precis som mamma gjorde. Planerna, köpa, äta, gömma och glömma.
När jag var 18 år så blev jag och Mattias tillsammans, en kick för självförtroendet, jag dög! Han har aldrig sagt något om min vikt utan älskat mig för den jag är vilket är så stort att det är svårt att greppa.
När vi flyttade ihop så kunde jag ju härja fritt när det kom till kosten. Pronto Pizzeria låg när till hands, jag var nog deras första kund vissa dagar. Sen kunde jag gömma kartongen och ingen var anklagande om det för jag hade lärt mig alla knep som en alkis som gömmer flaskor.
Ibland kunde vi köpa hem eller baka fikabröd och vips! så var allt slut, och jäklar vad besök jag måste ha haft när Mattias var på jobbet för det var det enklaste att skylla på...
En vända med Herbalife gjorde att jag tappade rätt mycket i vikt men snart låg jag på plus på vågen igen och igen..
Det finns så mycket man vill göra som tonåring/nyvuxen som kändes jobbigt. Att bada med andra, sitta på golvet (helst när man fått barn så är det liksom ett måste enligt många att allt ska ske på golvet), ha snygga kläder, åka gocart osv. Gocart och jogga är två drömmar jag har som jag hoppas förverkligas när jag blir mindre. Ett annat är att sitta på huk. Att gå i skogen är förhoppningsvis nåt jag fortfarande kommer att hata. Mitt självförtroende har sviktat många gånger. Om jag och Mattias går på stan och vi ser nån vi känner igen så byter jag gärna sida med honom så han syns först. Jag kollar mig aldrig i speglar om jag inte sminkar mig. Tittar aldrig ut genom fönster om det är mörkt ute (man ser bara sig själv) eller i skyltfönster. Känner mig hämmad av att göra saker jag inte kan.
Viktväktarna, dietister, Cambridge och gud vet vad jag pysslat med för att få en stunds lugn i sinnet.
Minns när Abbe var 5 veckor, av misstag hade vi åkt till mormor och mamsen befann sig där. Man känner sig nog rätt stor och klumpig ändå som nybliven mamma men att vara överviktig och nyförlöst är ingen dans på rosor, det heller. Min kära mor granskade mig uppifrån och ner och sa:
-Jag har lite kläder med mig som jag vuxit ur men du borde då verkligen kunna ha dem!
Uppfostrad som jag är (märkligt egentligen men det hör väl ihop med taskig självkänsla) så tackade jag för kläderna...
När jag väntade Abbe var jag rätt duktig skötte kosten och motionerandet rätt bra, med Erik så fick jag lite "cravings" och då helst på
Ett meal till mellis? Inga problem! Idag undviker jag helst detta ställe, fick helt enkelt nog. Och det visade sig såklart på vågen. Dagen innan han föddes så var min vikt 149,5 kg...Brukar till mitt försvar tänka att han vägde ju 5,5 kg och så lite fostervatten, moderkaka och grejer på det så tillsammans borde det ju väga en sisådär 75 kg...
Gjort två rejäla vändor med Cambridge, ren kur i 16 veckor och det utan större problem, bara med en järnvilja. När vågen står på -33 kg är det ju helt underbart, och vad mycket energi man får! Tänk att smala människor kan klaga på att vissa saker är så jobbiga och de är så trötta? Why? Ni drar inte runt på +50 kg, vad är så jobbigt?
Men självklart måste man få gnälla även som smalis och det är självklart att man kan uppleva saker som jobbigt och tungt trots att man inte har fler kilon än man behöver, det fattar jag med.
Det är ju inte bara före och under graviditet som det är bra att vara normalviktig och vig. När Nora kom så åkte jag och Veronica med våra flickor till Öppna Förskolan, där skulle man minsann sitta i ring. Det går ju bra så länge de är små, en gång kommer jag ner men när jag väl kommit ner så sitter jag helst kvar ett tag när jag äntligen är på plats...Sen blir Nora större och springer omkring och det ska sittas i denna jävla ring och sjungas. Och hon typ intresserar sig mer för fikavagnen är sjungandet (mor sin upp i dan!) så måste man då resa på röven för att ta henne därifrån, vilket är inihelvete jobbigt. Om och om igen. Så jag skyllde på att mina leder är så stela det är därför jag är vig som ett betongfundament. Mycket osanning ligger det i det...Jag har inte kassa leder jämt, jag är bara fet! Det "konstiga" är att jag alltid varit aktiv ändå. Aldrig legat på latsidan och är ständigt rastlös.
Sen är det ju mycket som vore bra om man kunde vara smidigare:
Ett par månader efter att jag fött Nora så var jag på fest. Där träffade jag en tjej jag knappt kände igen. Det såg lite ut som "hon Fia från Gylle" men det kunde det ju inte vara för hon var ju mycket större..
Men det var Fia, som gjort en Gastric By Pass. Jag pumpade stackars människan på info om hur det går till, hur man mår, hur man lever efteråt, om hon kan dricka vatten, vad hon inte kunde äta osv.
Då jag var nöjd med svaren (hon mådde jättebra) så bestämde jag mig att jag åtminstonde borde skaffa en remiss så fick tiden utvisa hur jag skulle göra, remissen fick jag i augusti-2009.
Sen dröjde brev på brev om hur mycket försenade Skönvikt var med sin kö. Det skulle dröja längre och längre.
När jag var 18 år så blev jag och Mattias tillsammans, en kick för självförtroendet, jag dög! Han har aldrig sagt något om min vikt utan älskat mig för den jag är vilket är så stort att det är svårt att greppa.
När vi flyttade ihop så kunde jag ju härja fritt när det kom till kosten. Pronto Pizzeria låg när till hands, jag var nog deras första kund vissa dagar. Sen kunde jag gömma kartongen och ingen var anklagande om det för jag hade lärt mig alla knep som en alkis som gömmer flaskor.
Ibland kunde vi köpa hem eller baka fikabröd och vips! så var allt slut, och jäklar vad besök jag måste ha haft när Mattias var på jobbet för det var det enklaste att skylla på...
En vända med Herbalife gjorde att jag tappade rätt mycket i vikt men snart låg jag på plus på vågen igen och igen..
Det finns så mycket man vill göra som tonåring/nyvuxen som kändes jobbigt. Att bada med andra, sitta på golvet (helst när man fått barn så är det liksom ett måste enligt många att allt ska ske på golvet), ha snygga kläder, åka gocart osv. Gocart och jogga är två drömmar jag har som jag hoppas förverkligas när jag blir mindre. Ett annat är att sitta på huk. Att gå i skogen är förhoppningsvis nåt jag fortfarande kommer att hata. Mitt självförtroende har sviktat många gånger. Om jag och Mattias går på stan och vi ser nån vi känner igen så byter jag gärna sida med honom så han syns först. Jag kollar mig aldrig i speglar om jag inte sminkar mig. Tittar aldrig ut genom fönster om det är mörkt ute (man ser bara sig själv) eller i skyltfönster. Känner mig hämmad av att göra saker jag inte kan.
Viktväktarna, dietister, Cambridge och gud vet vad jag pysslat med för att få en stunds lugn i sinnet.
Minns när Abbe var 5 veckor, av misstag hade vi åkt till mormor och mamsen befann sig där. Man känner sig nog rätt stor och klumpig ändå som nybliven mamma men att vara överviktig och nyförlöst är ingen dans på rosor, det heller. Min kära mor granskade mig uppifrån och ner och sa:
-Jag har lite kläder med mig som jag vuxit ur men du borde då verkligen kunna ha dem!
Uppfostrad som jag är (märkligt egentligen men det hör väl ihop med taskig självkänsla) så tackade jag för kläderna...
När jag väntade Abbe var jag rätt duktig skötte kosten och motionerandet rätt bra, med Erik så fick jag lite "cravings" och då helst på
Ett meal till mellis? Inga problem! Idag undviker jag helst detta ställe, fick helt enkelt nog. Och det visade sig såklart på vågen. Dagen innan han föddes så var min vikt 149,5 kg...Brukar till mitt försvar tänka att han vägde ju 5,5 kg och så lite fostervatten, moderkaka och grejer på det så tillsammans borde det ju väga en sisådär 75 kg...
Gjort två rejäla vändor med Cambridge, ren kur i 16 veckor och det utan större problem, bara med en järnvilja. När vågen står på -33 kg är det ju helt underbart, och vad mycket energi man får! Tänk att smala människor kan klaga på att vissa saker är så jobbiga och de är så trötta? Why? Ni drar inte runt på +50 kg, vad är så jobbigt?
Men självklart måste man få gnälla även som smalis och det är självklart att man kan uppleva saker som jobbigt och tungt trots att man inte har fler kilon än man behöver, det fattar jag med.
Det är ju inte bara före och under graviditet som det är bra att vara normalviktig och vig. När Nora kom så åkte jag och Veronica med våra flickor till Öppna Förskolan, där skulle man minsann sitta i ring. Det går ju bra så länge de är små, en gång kommer jag ner men när jag väl kommit ner så sitter jag helst kvar ett tag när jag äntligen är på plats...Sen blir Nora större och springer omkring och det ska sittas i denna jävla ring och sjungas. Och hon typ intresserar sig mer för fikavagnen är sjungandet (mor sin upp i dan!) så måste man då resa på röven för att ta henne därifrån, vilket är inihelvete jobbigt. Om och om igen. Så jag skyllde på att mina leder är så stela det är därför jag är vig som ett betongfundament. Mycket osanning ligger det i det...Jag har inte kassa leder jämt, jag är bara fet! Det "konstiga" är att jag alltid varit aktiv ändå. Aldrig legat på latsidan och är ständigt rastlös.
Sen är det ju mycket som vore bra om man kunde vara smidigare:
- klä på litet barn,
- leta i lågt sittande köksskåp,
- kliva upp på stolar (jag misstänker starkt att jag kan stå på en stol utan att få svindel men jag skyller på det),
- komma i och ur skoterkälke
- åka skoter
- bada och åka vattenrutchbana (samma sak med stolen, jag tror att jag skulle tycka det var roligt),
- sitta på en normal stol utan att vara livrädd för att den ska gå sönder, utemöbler likaså (jävla plaststolar som slagit igenom så stort, de är så lätta att sitta sönder så man sitter men spänner låren för att hålla emot)
- knyta skorna
- ha vilka kläder som helst, utan tänka mer på om man kommer i dem än hur de ser ut
- gunga med barnen
- åka slalom (ok, där kommer min hysteriska höjdrädsla in i bilden)
- sitta på en brygga och dingla med benen
- åka vilka karuseller som helst
- slippa känna magen dra mot ratten i bilen
- kunna duscha på morgonen
- åka gocart
- ta upp saker från golvet utan att drabbas av en mikroångest inför det..
- Paddla kanot
Ett par månader efter att jag fött Nora så var jag på fest. Där träffade jag en tjej jag knappt kände igen. Det såg lite ut som "hon Fia från Gylle" men det kunde det ju inte vara för hon var ju mycket större..
Men det var Fia, som gjort en Gastric By Pass. Jag pumpade stackars människan på info om hur det går till, hur man mår, hur man lever efteråt, om hon kan dricka vatten, vad hon inte kunde äta osv.
Då jag var nöjd med svaren (hon mådde jättebra) så bestämde jag mig att jag åtminstonde borde skaffa en remiss så fick tiden utvisa hur jag skulle göra, remissen fick jag i augusti-2009.
Sen dröjde brev på brev om hur mycket försenade Skönvikt var med sin kö. Det skulle dröja längre och längre.
tisdag 22 november 2011
Bakgrund till den jag är idag...
Hur blev det så här då? Att se ut som en zeppelinare var väl kanske inte min dröm när jag var liten... Eller jo, jag minns en gång när jag kanske var 7 år och lekte med Nina. Vi hade nog läst och blivit inspirerad av "Flickan med svavelstickorna" i stället för att vara den utmärgade lilla flicka jag skulle leka så beskrev jag mig själv som groteskt fet men min "räddare" skulle se den fina flicka jag faktisk var bakom detta och ta mig till räddning. Märklig inställning som 7 åring...
Jag blev nog rätt knubbig i tidig ålder, "du är sååå söt och gooo" sa de flesta som träffade mig. Och jag tyckte det var jätteroligt, söt=fin, go=glá. Klart man vill va fin och glad!
Det vill man inte när man kommer upp i tonåren. Men jag var visst fortfarande både söt o glá..
På dagis så vägrade jag bada i poolen som dagisfröken Rolf hade offrat sina lungor för att blåsa upp till oss barn. Att inför alla visa mig i baddräkt fanns inte på kartan och då var jag 5 år. Jag fick en röd plyschoverall som farmor sytt åt mig, och jag hatade den. Om jag hade ätit ett äpple samtidigt som jag hade den röda plyschoverallen på mig så hade nån definitivt tagit mig för julegris.
Inte gjorde det saken lättare av att jag hade en mamma som tog ut sina tillkortakommande när det kom till vikten på mig. Många är de gånger som jag hört att hon sagt när hon pratat med vänninor (jag kunde stå brevid):
- Ja, inte ser hon då ut som en fotomodell inte!
Nä, för jag var typ 8-9 år och då ska man inte se ut som en modell. Man ska vara som man är, man ska kunna springa naken eller med baddräkt och njuta av livet och inte tänka på att hålla in magen, för tusan!
Min mamma lärde mig också att man bara skulle sova med en kudde, för hade man två så var man tvungen att böja på nacken när man sov och då fick man lättare dubbelhaka. Japp, jag sov i många år med en kudde under huvudet, varför sa hon inte att alla skräpmat var nog mer den bidragande orsaken till den alltmer hängande hakan än kudden??
När jag var 10 år så bantade jag för första gången i mitt liv, det skulle många fler gånger under livet. I mormors Hemmets veckotidning hade jag läst om "äpple och ris-dieten" höll man den skulle man gå ner huuur mycket som helst.
Och jag åt äpplen. Och jag åt ris. Så det sprutade ur öronen på mig. Jag hade med mig en burk med ris vart jag än befann mig. Och ingen sa något.
Om mitt barn skulle börja med detta i så unga år så skulle det ringa så många varningsklockor i mitt huvud att jag trott jag fått tinnitus.
Hur ser detta barn på sig själv? Vad har barnet för uppfattning? Självkänsla? Vad har vi vuxna gjort för att barnet börjar med diet? Vad kan vi göra för att hjälpa till?
Så här fortsatte det. När jag var 12 år så började jag på Viktväktarna. Jag var så ung så jag behövde målsmans underskrift vilket jag fick. Min kära mor vägrade följa med in på mötet då hon trodde att man fick väga sig på en scen, alla som tittade på applåderade eller buade beroende på hur resultatet vart.
Många år senare såg jag Lasse Åbergs "Hälsoresan" exakt det scenariot finns med i filmen.
Så hon satt ute på en bänk och rökte när jag var på mötet. Konstiga recept jag fick med hem för jag ökade i vikt och hon gick ner. Änt dä könstut?
Min pappa stod mer för de normala kostvanorna i vår familj. Synd nog så jobbade han borta under större delen av min uppväxt. Vilket gjorde att jag och mamma hade gott om tid att ägna åt det som var lite "hemligt" och gott...
Vi gick till Maximgrillen, beställde burgare med extra ost. Gick hem, tryckte i oss och gömde skräpet längst ner i soppåsen. Ett återkommande inslag i vardagen.
Och så här höll det på.
Jag har aldrig blivit mobbad för min vikt men barn/ungdomar har kommenterat vilket har gjort att jag har blev mer tillbaka dragen och rädd. Rädd för att någon skulle säga nåt opassande och jag inte var beredd på det men mest rädd för att andra skulle höra, kanske rent av människor jag tyckte om och skulle säga nåt elakt de med?
Men vissa ord har etsat sig fast i min hjärna. Jag skulle nog än idag kunna namnge de som sagt nåt dumt (oavsett om det var meningen eller bara en klumpig kommentar) från det att jag var liten. Om det är ett bra minne eller bara sånt som sårat mig så mycket så det sitter fast i mitt eget USB-minne ska jag låta vara osagt...
Jag blev nog rätt knubbig i tidig ålder, "du är sååå söt och gooo" sa de flesta som träffade mig. Och jag tyckte det var jätteroligt, söt=fin, go=glá. Klart man vill va fin och glad!
Det vill man inte när man kommer upp i tonåren. Men jag var visst fortfarande både söt o glá..
På dagis så vägrade jag bada i poolen som dagisfröken Rolf hade offrat sina lungor för att blåsa upp till oss barn. Att inför alla visa mig i baddräkt fanns inte på kartan och då var jag 5 år. Jag fick en röd plyschoverall som farmor sytt åt mig, och jag hatade den. Om jag hade ätit ett äpple samtidigt som jag hade den röda plyschoverallen på mig så hade nån definitivt tagit mig för julegris.
- Ja, inte ser hon då ut som en fotomodell inte!
Nä, för jag var typ 8-9 år och då ska man inte se ut som en modell. Man ska vara som man är, man ska kunna springa naken eller med baddräkt och njuta av livet och inte tänka på att hålla in magen, för tusan!
Min mamma lärde mig också att man bara skulle sova med en kudde, för hade man två så var man tvungen att böja på nacken när man sov och då fick man lättare dubbelhaka. Japp, jag sov i många år med en kudde under huvudet, varför sa hon inte att alla skräpmat var nog mer den bidragande orsaken till den alltmer hängande hakan än kudden??
När jag var 10 år så bantade jag för första gången i mitt liv, det skulle många fler gånger under livet. I mormors Hemmets veckotidning hade jag läst om "äpple och ris-dieten" höll man den skulle man gå ner huuur mycket som helst.
Och jag åt äpplen. Och jag åt ris. Så det sprutade ur öronen på mig. Jag hade med mig en burk med ris vart jag än befann mig. Och ingen sa något.
Om mitt barn skulle börja med detta i så unga år så skulle det ringa så många varningsklockor i mitt huvud att jag trott jag fått tinnitus.
Hur ser detta barn på sig själv? Vad har barnet för uppfattning? Självkänsla? Vad har vi vuxna gjort för att barnet börjar med diet? Vad kan vi göra för att hjälpa till?
Så här fortsatte det. När jag var 12 år så började jag på Viktväktarna. Jag var så ung så jag behövde målsmans underskrift vilket jag fick. Min kära mor vägrade följa med in på mötet då hon trodde att man fick väga sig på en scen, alla som tittade på applåderade eller buade beroende på hur resultatet vart.
Många år senare såg jag Lasse Åbergs "Hälsoresan" exakt det scenariot finns med i filmen.
Så hon satt ute på en bänk och rökte när jag var på mötet. Konstiga recept jag fick med hem för jag ökade i vikt och hon gick ner. Änt dä könstut?
Min pappa stod mer för de normala kostvanorna i vår familj. Synd nog så jobbade han borta under större delen av min uppväxt. Vilket gjorde att jag och mamma hade gott om tid att ägna åt det som var lite "hemligt" och gott...
Vi gick till Maximgrillen, beställde burgare med extra ost. Gick hem, tryckte i oss och gömde skräpet längst ner i soppåsen. Ett återkommande inslag i vardagen.
Och så här höll det på.
Jag har aldrig blivit mobbad för min vikt men barn/ungdomar har kommenterat vilket har gjort att jag har blev mer tillbaka dragen och rädd. Rädd för att någon skulle säga nåt opassande och jag inte var beredd på det men mest rädd för att andra skulle höra, kanske rent av människor jag tyckte om och skulle säga nåt elakt de med?
Men vissa ord har etsat sig fast i min hjärna. Jag skulle nog än idag kunna namnge de som sagt nåt dumt (oavsett om det var meningen eller bara en klumpig kommentar) från det att jag var liten. Om det är ett bra minne eller bara sånt som sårat mig så mycket så det sitter fast i mitt eget USB-minne ska jag låta vara osagt...
måndag 21 november 2011
Välkommen till min hemliga vrå i cybervärlden!
Välkommen till min lilla tjockis-sida!
Här kommer jag att samla all information, bilder, viktkurvor och annat. Självklart har jag hållt den hemlig tills "dagen D". Lite tankar om vikt helt enkelt. Hur mitt liv har blivit som det blivit. Just nu väntar jag på att få komma till kirurgen, det verkar som att jag väntar på den stora uppenbarelsen eller nåt. Kirurgen är som Gud, alla har hört talas om honom men fan ingen har sett han...
Känner mig lite kluven till mig själv just nu vilket gör att jag mår rätt...dåligt. På ett sätt så bär jag mina kilon med stolthet, jag vet ju att det snart ska vända. Och andra sidan så har jag aldrig mått så här kasst över vikten förut för att jag vet att det snart ska vända. Märkligt!
I vanliga fall har jag nog kastat mig rakt in i ännu en pulver diet men nu vill jag ju inte vara så rubbad så då går jag omkring och lidet. Och jorå, skåpäter. Lite. För sen är det för sent. Som om det någonsin har gett mig mer än bara tillfällig tillfredsställelse...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)