Ett år.

Tänk att det redan gått ett år sedan den där morgonen i Mora, när jag ivrigt och nervöst väntade på personalen som skulle leda mig ner till operation. Och på sms:en jag skickade till Verra, som kontrade med att fråga vad jag fått för lugnade för jag var så snäll i tonen, mitt i prick! Lugnande frågade jag efter och lugnande jag fick.
Det var jag och prins Daniel som var "all over the place". Han verkade dock mer hispig än mig. Och välklädd.
http://www.heffaklumpen77.blogspot.se/2012/02/dagen-d.html

Vad har hänt sedan dess? 
Svar: Massor. Och ingenting.

Jag får ofta frågan, men du måste ju ha fått så mycket mer ork?
Svar: Nä, jag var en rätt driven tjockis som inte satt still. Klart det är enklare att resa sig upp, jag ber inte Mattias hämta nåt i kylen när vi käkar. Och jag har åkt pulka! Så liiite mer smidig är jag. Men på det stora hela, lika stel som innan.

Du måste ju äta som en två-åring?
Svar: Ja, det gör jag. Om två åringen äter rätt rejält så. Ibland äter jag närmare en hel vuxenportion, ibland några tuggor. Det beror helt på vad jag ätit tidigare. Hur dagen sett ut hittills. Jag blir inte extra hungrig bara för att jag tränat som jag blev tidigare.

Kan du äta en tre-rätters?
Svar: Nej det kan jag inte om man inte har rejäla pausar emellan. Men jag har aldrig varit nån som käkat fina tre rätters middagar heller så det är inget jag kan sakna alls. Mat är ett tillfälle att ladda energi, om den är god är det ett plus. Om jag och Mattias åker bort ensamma så hamnar vi oftast på det enklaste enklaste, vi vill uppleva saker i stället för att sitta med tända ljus och glo på varandra. Donken, korvmojjen, en sallad på lämpligt ställe. Ja, ungefär så.

Hur mycket alkohol kan  du dricka?
Svar: Ibland en hel flaska på en kväll, ibland ett halvt glas. Beroende på hur/vad jag ätit tidigare.

Har du lärt dig eller dumpar du fortfarande?
Svar: Jag dumpar ibland. Efter en halv semla tex. Eller en bit smörgåstårta. Eller om jag äter för fort. Eller om jag tuggar för fort. Eller om det är en sockrad drink (hände på Liljan när jag var där på Stiftelsen).

Hur känns det att dumpa?
Svar: Om det är en "bra" dumpning så är det raketfart till muggen, det känns ungefär som magsjuka, diarré from hell. Matt och lite kallsvettig efteråt. Efter ca 15 min är jag superhungrig, alla mat har gått rätt genom kroppen så då gäller det att ha nåt till hands.
Om det är en sämre variant; magknip/magsmärta/sug i magen, illamående/kräk-känsla/dimsyn/matt/det pirrar i hela kroppen, känns som att adrenalinpåslaget är enormt. Jag blir totalt matt.
Jag kan även få rejält ont i magen om jag inte äter regelbundet.

Kan jag kräkas?
Svar: Vet ej.

Jag hade nog en romatiserad bild av mitt liv efter operationen. Trodde nog att "allt skulle bli bra". Att jag ibland var på kasst humör skulle bli bättre efter åt osv. Skitsnack. Det hade ingenting med att göra hur jag såg ut, det hade att göra med hur jag är. Big difference!
Jag kan fortfarande vara på pisshumör, tycka att livet känns pest, att jag hemskt gärna vill blir rik, vilja flytta, tycka att Körberg och gubbsen ska vinna Mellon och att jag ändå är rätt stel och otymplig.
Och detta trots att jag har fått min efterlängtade operation! Märkligt? Nja. Gnälligt? Ja.

Trots allt är jag superglad att jag genomgått den och att jag faktiskt har kämpat med en dåres envishet att nå mål efter mål.
Jag skulle aldrig rekommendera någon som kan på eget bevåg gå ner i vikt att göra operation. Aldrig. Trots allt är det ett ingrepp och du måste jobba massor med dig själv. Några kilon har du gratis via operationen men resten måste man jobba sig till.
Och nej, jag är inte nöjd än på länge.
När jag säger så brukar folk få nåt äcklat i blicken. Är hon inte nöjd? Hon är ju huuur smal som helst!?
Nä, det är jag inte. Jag har fortfarande ett BMI som står på övervikt. Folk som såg mig innan tycker att jag gått ner hur mycket som helst (47 kg) och är superslinky nu. Det blir ju en liten snedvriden bild tycker jag.
Men självklart är jag glad, glad över nyckelben, knogar, knäskålar, fotleder, vristerna, fingrarna, revbenen, höftbenen som jag nu kan känna utan besvär. Tänk att de alltid funnits där men jag har inte sett dem på många, många år.
Välkomna!
Sen kan jag inte heller få diabetes vilket känns som en liten bonus.
Det jag har fått är mindre arbetskläder:

 Nuvarande brallor skiljer det 40 kg på (de är i viktstorlekar).

 Den här storleken på  kläderna är de jag hade nästan jämt innan, jag kunde bara knäppa lägsta knappen i brallorna, de satt supertight vid låren och jag fick knappt ner händerna i fickorna.

Skjortan satt så tight över magen att den fungerade lite som en maggördel.

Så grattis till mig som för 13 månader sedan vägde 47 kg mer, rökte ett paket cigg om dagen och drömde om att kunna springa.
Idag har jag inte rökt sedan 6/1 2012, springer 3 km utan större problem, gympar 3 ggr/v och drömmer om att kunna åka gocart!