Mora, här kommer jag!

Lämnade barn i vanlig tid, halt som tusan på vägarna bortåt Sellnäs och Skräddarbacken. Tänkte att det vore ju typiskt om jag halkade omkull och hamnade på ortopeden istället. Men jag höll klövarna fast i marken så jag kom hem. Där väntade Malin, min privat chaufför för dagen. Hennes Roffe tog oss snabbt och säkert upp till Mora.
Jag fick träffa en undersköterska som skrev in mig, tog trycket som var perfekt och sen togs ett BAS test.
Sen träffade jag en stackars rädd och ung underläkare som lyssnade på hjärta och lungor. Två timmar senare träffade jag narkosläkaren som skrev utan att tveka att jag skulle få tablett mot oro. Skönt! Han var väldigt förtroendeingivande, men tyvärr var det ju inte han som stod för karamellerna under operationen. Synd.
Sen hade jag fritid till jag vet inte hur länge. Fick med mig två shakar som jag skulle ta efter kl 17.
Jag och Malin åkte ner på stan och shoppade lite, var på Zornmuseét och guidad visning på Zorngården, intressant!

Sen när man är i Mora under Vasaloppsveckan så hör det väl till att besöka målet, så det gjorde vi,

Sen åkte vi runt på en cruising i Mora. Vart avsläppt strax efter kl 17. Då placerade jag mig i foajen och korkade upp.

Utan överdrift så kan jag meddela att det var det jävligaste man kan dricka! Nästan så jag hellre hade föredragit:

Men ibland måste man vara tuff mot sig själv.
Sen knatade jag upp på avdelningen. Fick ett rum och installerade mig. Väntade på att en sköterska skulle komma in och berätta vad som skulle hända men icke. En usk kom in med kläder och svamp inför morgondagen, that´s it! Jäklar vilken oengagerad personal! Jag gillar ju tanken på att vara som en trygghet för patienten, att man gör det lilla extra som inte kostar så mycket av dig som personal men som betyder massor för patienten. Först så tänkte jag att det var säkert bara mot mig, att de inte älskade att ha GBS patienter men insåg sen att de var lika stela åt alla. När man jobbar inom vården så reagerar man antagligen starkare mot sånt.