Måltidsordning

Frukost: 1,5-2 dl mjölk/fil/yoghurt
Mellis 1: 1,5-2 dl juice
Lunch: 1,5-2 dl slät soppa
Mellis 2: Kesella eller lik Mellis 1
Middag: Som lunch
Mellis 3: Som Mellis 1 & 2.

Utöver detta ska jag få i mig vatten och allt till minst 1,5 liter per dag. Det är kämpigt.
Vanligt är även att man får förändrad smak. Det som jag tyckte var gott förut kan helt vara ändrat nu.
Jag hatar verkligen de varma sopporna, har gått igenom de flesta fabrikat och smaker i affären, ALLT ger mig kväljningar, illamående.
Mellis funkar bra, Kesella, ananas smoothie eller juice har funkat bra.

Idag tog sjukhemmets föreståndarinna Mattias med sina 3 patienter på en promenad i byn. Sen var jag så slut att jag sov i 1,5 timme! Det tar på krafterna och jag ser fram emot nästa vecka då jag får börja med finfördelad kost som gör det enklare för mig att få i mig proteiner som gör mig piggare.

Mora, här kommer jag!

Lämnade barn i vanlig tid, halt som tusan på vägarna bortåt Sellnäs och Skräddarbacken. Tänkte att det vore ju typiskt om jag halkade omkull och hamnade på ortopeden istället. Men jag höll klövarna fast i marken så jag kom hem. Där väntade Malin, min privat chaufför för dagen. Hennes Roffe tog oss snabbt och säkert upp till Mora.
Jag fick träffa en undersköterska som skrev in mig, tog trycket som var perfekt och sen togs ett BAS test.
Sen träffade jag en stackars rädd och ung underläkare som lyssnade på hjärta och lungor. Två timmar senare träffade jag narkosläkaren som skrev utan att tveka att jag skulle få tablett mot oro. Skönt! Han var väldigt förtroendeingivande, men tyvärr var det ju inte han som stod för karamellerna under operationen. Synd.
Sen hade jag fritid till jag vet inte hur länge. Fick med mig två shakar som jag skulle ta efter kl 17.
Jag och Malin åkte ner på stan och shoppade lite, var på Zornmuseét och guidad visning på Zorngården, intressant!

Sen när man är i Mora under Vasaloppsveckan så hör det väl till att besöka målet, så det gjorde vi,

Sen åkte vi runt på en cruising i Mora. Vart avsläppt strax efter kl 17. Då placerade jag mig i foajen och korkade upp.

Utan överdrift så kan jag meddela att det var det jävligaste man kan dricka! Nästan så jag hellre hade föredragit:

Men ibland måste man vara tuff mot sig själv.
Sen knatade jag upp på avdelningen. Fick ett rum och installerade mig. Väntade på att en sköterska skulle komma in och berätta vad som skulle hända men icke. En usk kom in med kläder och svamp inför morgondagen, that´s it! Jäklar vilken oengagerad personal! Jag gillar ju tanken på att vara som en trygghet för patienten, att man gör det lilla extra som inte kostar så mycket av dig som personal men som betyder massor för patienten. Först så tänkte jag att det var säkert bara mot mig, att de inte älskade att ha GBS patienter men insåg sen att de var lika stela åt alla. När man jobbar inom vården så reagerar man antagligen starkare mot sånt.

Dagen D.

"Vaknade" efter en sömnlös natt. Tankarna snurrade. Kan väl inte säga att jag fick jättebra info om vad som skulle hända, vilka tider jag skulle passa osv. Men 05:30 stod det en ssk där som gav mig en drös tabletter varav en var extra välkommen, den mot oro. Sen fick jag dricka den smarriga drinken igen som skulle få mig att kolhydratladda (när hon sa det först så var jag orolig att jag skulle få ett par skidor och en nummerlapp och bli skjutsad till Sälen, men det visade sig att det var bra för sårläkningen). Sen låg jag och lögade mig i sängen någon timme, kollade presskonferensen där Prins "Boxer-Robert" Daniel sa att han fått en prinsessa, på min dag!

Sen fick jag gå och duscha och skrubba och jävlar vad jag skrubbade för inte ska ev infektioner komma från att jag fuskat.

Nyduschad, med landstingsskjorta och allt.

Opstrumpor och fina blå sockeplast!

Sen fick jag storfrämmande av kirurg-Johan som hade det rundaste huvud jag nånsin sett, såå söt! Han ritade på min mage och sa att om man hade genomgått kejsarsnitt så kunde "tarmkexet" ha vuxit samman och då kunde operationen ta längre tid.
Kl 07.45 var det dax, jag fick rulla min säng själv till opavdelningen. Där tog hela teamet emot mig, alla var så himla glada och snälla! Opsalen såg ut som en liten skrubb i jämförelse med Faluns!
En supertrevlig narkosskötare och sköterska var så befriande avslappnande till sitt sätt att jag helt kom av mig i min egen nervositet. De förklarade att eftersom jag var så nervös för att bli sövd så var de två som skulle se till att jag sov extra gott, skönt!
Naturligtvis var jag ju tvungen att kläcka ur mig till narkosskötaren att jag minsann skulle lura honom. När han bad mig räkna ner så skulle jag INTE sova, bara så att han visste om det.
Han antog utmaningen.
Sen så sa sköterskan att hon kopplat på steg 1. Det betydde sa den manlige narkossköterskan (som var på pricken lik Mattias från Plus) att de satte på lite lätt smärtlindring.
Han var busig Mattias från Plus-kopian. Jag dönade av helt. Och minns inget förrän jag vaknade på Uppvak 13:30. Dit hade jag kommit två timmar tidigare!
Jag mådde så vansinnigt illa och fick medicin mot det. Sen somnade jag som en klubbad igen. Och igen. När jag väl var vaken var jag pigg, sen somnade jag igen.
Jag fick gå upp på toa vid 14 tiden och trodde aldrig att det skulle gå, men det gick  utmärkt, jag var helt klar i knoppen. Sen somnade jag så fort jag lagt mig igen.
Tur att de sa redan dagen innan att jag skulle få vara kvar på Uppvak i 4-6 timmar, annars hade jag blivit orolig över att vara kvar där så länge.
Det som var drygt var att det gick så tungt att andas. Det pep i maskinen då min saturation låg på 89-90% vilket inte är nå bra alls. Jag fick en grej att andas i med motstånd som gjorde att mina lungblåsor öppnade sig lättare, så fort det pep skulle jag andas i grejen då slutade det pipa. Sen var blodtrycket jättehögt.
Mattias från Plus-killen kom förbi och sa: " Jag tror jag vann" haha, jo han gjorde ju det!



Vid 15.30 kom jag upp på avdelningen igen, kände mig som ett utskitet plommon. Men så kom vakenperioden, passade på att ringa Mattias och Abbe. 
Sen låg jag och slumrade och gick på toa några gånger. Kirurg nr 2 kom in, allt hade gått bra, operationen tog 2 h och 15 min. Käxet var väldigt sammanväxt, antagligen berodde det på att tunntarmen tittade ut för nästan 3 år sedan i samband med Noras födelse. Att bukhinnan sprack då hade nog gjort sitt till enligt kirurgen. Min lever var så liten och fin, det märktes tydligt att jag gått på pulver i 4 veckor. Märkligt när nån pratar om min inre organ!

Sen hände väl inte så mycket mer annat än att jag vet allt om Estelle Silvia Ewa Mary. Såg rubbet då det inte fanns så mycket annat att göra.
Blodtrycket var kanon, saturationen fortfarande rätt kass. Rökningen var nog en stark bidragande orsak. Så nu vet jag det, anledningen till att man ska sluta röka flera veckor innan en operation, det var INTE roligt att knappt kunna andas. Vill inte tänka på hur det hade varit om jag rökt ända in på opdagen. Huvva!



Fredagen

"Vaknade" från annu en sömnlös natt. Ont i magen, hållkänsla och uppblåsthet. Ont i hela diafragman och framförallt, axlarna, vanligt enligt läkaren då de blåst upp hela buken med gas under operationen och då får diafragman spatt. Jo, tack kände det.

Jag ringde på sköterskan under natten, hon slängde åt mig två Panodil! Tack, nu blir det nog skitbra!!!
Ringde ytterligare en gång, då fick jag fånga en morfin-tablett som kom farande. Hjälpte inte. Tredje gången kom hon med Diklofenack och när alla piller började samarbeta så blev det bra, till slut.

Var uppe och gick en hel del. Flyttades till en annan avdelning då den jag låg på tog ledigt på helger. Åt youhurt, soppa och nyponsoppa utan några problem. Hade rätt långtråkigt, gick ner till Apoteket och köpte mascara och hårskum, promenderade lite.

Natten mot lördagen så fick jag dela sal med en dement kvinna, som svarade helt adekvat när någon pratade med henne men när dörren till salen stängdes så levde hon rövare, och hon kunde fula ord den kvinnan! Fick öronproppar men hörde henne ändå. Frustrerande.

Men på lördagens morgon hade jag packat ihop alla mina pinaler och var klar när läkaren kom för att skriva ut  mig. Sex veckors sjukskrivning, Behepan inj, vitaminer varje dag, återbesök om 6 veckor och sen det bästa av allt: Läkaren sa att jag INTE fick storstäda, lyfta tungt eller överhuvudtaget göra hushållsarbete som kan vara för ansträngande på två veckor, det är ju sånt man drömmer om att de ska säga och nu gjorde hon det!

Tog en lång skön dusch, tyckte att lutningen på golvet inte var det bästa, ett helt plant golv och sen en golvbrunn. Inte bra. Helst när avloppet inte rann som det borde. Jag stod och karade vatten en längre stund.

Oops! Det bidde visst en liten översvämning!

Mattias kom sedan ridande på sin springare och hämtade hem mig. Sååå skönt. Nu ska jag själv försöka få i mig det som jag ska ha dvs 2-2½ liter om dagen, inte lätt, igår misslyckades jag kapitalt men det är en ny dag idag.

Åt potatis och purjolök soppa det sista jag gjorde innan jag åkte från avdelningen. I Rättvik trodde jag att hela magen skulle sprängas! Purjolöksbitarna skulle tydligen tränga sig igenom den nya delen. Pust!

Här hemma så har Mattias fullt upp, jag sköter mig nog rätt bra själv men både Nora och Erik är förkylda och har feber.

Melodifestival!

Förhoppningsvis den sista officiella bilden på Big Mama.
Ringde Mora i torsdags, skulle ju meddela hur mycket jag gått ner på 3 veckors fastande. Minus 9,7 kg stod vågen på. Alltid en början.

Då börjar vi bildserien på flodhästen då. Håll i hatten!

Första dagen på Modifast, lätt huvudvärk och trött. Precis som det ska vara. Skillnaden mot tidigare gånger är att jag gör detta för sista gången!
En rätt angenäm känsla!



Animination av GBP.

Här visar de så pedagogiskt hur ingreppet går till, riktigt bra!

Till alla som är lika vampyr-blod-älskande som jag; tyvärr är det inga otäcka bilder alls.